torsdag 14 mars 2013

Nu är jag färdig med honom.





Domingo (e. Devejs, u. Gerbera)


2000 - 2010






































Bilder från tillverkningsprocessen finns här och här.



Domingo hette han, var ett lettiskt halvblod och var sådär lagom på alla vis. Han var blind på höger öga från födseln men hade gångarter som om det hade varit himlen. Ibland såg han spöken på grund av ögat (och den lilla hjärnan) och otaliga är de gånger som jag trillade av på grund av hans skov. Det var Domingo som lärde mig hur samlad galopp ska kännas och hur det känns när hästen bär sig själv och nästan flyger.

Varje morgon när jag gjorde morgonstall stod han först i kön för han skulle ha mat först av alla och han skulle äta själv utomhus. Innan höet kom på tal skulle det alltid nosas och klias ordentligt. Varje morgon. Han är den enda häst som jag har stött på hittills som valt människor före hö. Men så en kväll när kvällsstallet skulle göras och hästarna skulle in så stod han mitt i sin hage som han delade med en hingst och vägrade komma. Han hade blivit tilldelad en spark som brutit bakknät på honom. Veterinären sydde men eftersom hästar inte kan läka benbrott avlivades han senare.

Idag betar han på evigt gröna ängar.

5 kommentarer:

  1. Fina, fina Domingo !
    Ett ytterst vackert porträtt av honom, han känner sig säkerligen hedrad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tacktack! Kan nog säga att jag också saknar honom.

      Radera
  2. Mycket vackert porträtt, men vilken sorglig historia :(. Hoppas att han har det bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ödets ironi, tror jag att det heter...

      Tackar!

      Radera
  3. Han var en fin häst, ibland var jag nog lite smårädd men försökte dölja min osäkerhet som ryttare, och jaa den galoppen får man nog knappast uppleva med nån annan häst :)

    SvaraRadera